Red Hot Pepper Miss Aleksandra

"Peppar"

f. 2008-07-06

Patella grad 1, PRCD-normal

 

Thank you, Alexandra, for this lovley boy!

Läs Lisas berättelse om resan när hon hämtade Peppar, längst ner på sidan!

Augusti -09

 

Peppar 9 månader

Peppar är en mjuk och snäll kille, utan att vara mesig. Han kan gå på händer, och

ser upp till sin stora idol Måsen. Han är lekfarbror till våra valpar, och är klok och förståndig.

Han har alla tänder, och är ca 30 cm.

Peppar delägs med Mona på kennel Dreams In Red

Här är en bild på Peppar med sin uppfödare Alexandra!

Thank you, Alexandra, for this lovley boy!

DEJCH, MDJCH, RUJCH, UAJCH, Limburg JW, LUCH, MDCH, RUCH, UACH Miracle Miss Aleksandra 26 cm Apricot

CH Pagentry Little King For Elen Elf 25 cm Black

Anjutiny Glazki Iz Doliny Grez 27 cm Red

CH Magicstar Power Puymeras

CH Soignes Cindy Lou Who

WW Kispas Burt Lancaster Favorit

CH Skasochnaja Orhideja Iz Doliny Grez

Fashion Extazy s Izjuminkoj Yuliany 29 cm Red

CH Mark Antoniy S Izjuminkoi Juliany 23 cm Apricot

Anjutiny Glazki Iz Doliny Grez 27 cm Red

CH Slavjan Zhavoronok

CH Shikarnaja Osoba S Izjuminkoi Juliany

WW Kispas Burt Lancaster Favorit

CH Skasochnaja Orhideja Iz Doliny Grez

 

Läs Lisas berättelse här!

Vi drog dit pepparn växte

Kl 6.30 lämnade vi Kosice, med tron om att vi skulle vara hemma igen på kvällen. En dagstur till Ukraina, så spännande!

Allt gick väl tills vi kom till Gränsen, där skulle ALLT kontrolleras för ALLA som skulle ut. Gissa om vi skapade ståhej som har en bil som är köpt i Tjeckien, men är registrerad på Irland och har Slovakiska nummerskyltar...

Vi fick fylla i ca 100 formulär om att vi inte smugglade vapen, droger, eller annat. Vi fick redogöra för hur mycket pengar vi hade med oss, om vi hade elektronisk utrustning och hur mycket de var värda, osv osv. Jag ville självklart inte berätta att jag satt med 1200 euro i plånboken, det kunde ju bli svårt att förklara, så jag gömde dom i Bh;n och bad till gud att de inte skulle visitera oss också.

Förra helgen hade vi besök av Simons uncle, som hade med sig ett par amerikanska tidningar. Dessa hittades av vakten som genomsökte bilen; -Americans? Are you spies? Vi försäkrade honom att vi inte var spioner, och efter 3 timmar kom vi äntligen igenom, fortfarande med 1200 euro i Bh;n, puh. Nu var vi förstås väldigt försenade till mötet med Aleksandra, vi trodde inte att det skulle ta så lång tid vid gränsen!

Vi insåg snabbt att skyltar på ryska är totalt omöjliga att förstå, och vi hade bara en snutt av Ukraina på vår vägkarta över Slovakien, så vi hade ingen aning om hur vi skulle hitta motorvägen till Lviv. Vi snurrade runt ett tag, men hittade bara en mindre väg, en gul väg på kartan, som gick direkt till Lviv.

Efter att ha luffat runt i europa visste vi att det var en riskfylld strategi att ta en småväg, de brukar vara snirkliga och lånsamma, men eftersom vi var under tidspress så bestämde vi oss för att chansa. Första halvtimmen på den vägen var ganska ok, om man jämför med att köra på månen ungefär.

Det blev kallare och kallare och plötsligt insåg vi att vi körde stadigt uppåt. När vi insåg att vi var på väg upp i bergen var det förstås för sent för att vända och köra tillbaka, så vi fick fortsätta. Hur illa kunde det vara? Tja, bara 30 cm snö och oplogade snirkliga bergsvägar utan räcke, perfekt väglag för en 35årig folkabuss med sommardäck.

Hundarna tyckte det var väldigt skoj att leka i snön, så de var gladare än vad vi var. Sakta men säkert tog vi oss upp och ner i bergen helskinnade, men nu var vi förstås väldigt försenade. Aleksandra började bli otålig och ringde och smsade stup i kvarten för att fråga var vi var. Möjligtvis blev hon mer otålig av att hela tiden få- ehm, dont know where we are, lots of snow and mountains...som svar.

Vi visste att deras tåg tillbaka till Kiev gick klockan 8, men när vi hade 70km kvar så fick vi ett sms av Aleksandra där hon skrev att tåget går kl 8 östeuropeisk tid, men kl 7 för västeuropa. Shit! Tidsskillnad! Det hade vi inte räknat med.

Vi var inte längre i bergen, men nu var det mörkt och vägarna fortfarande som på månen, och vi körde så fort vi bara vågade. När vi äntligen kom fram till Lviv hade vi ungefär 50 minuter på oss att hitta tågstationen och Aleksandra. Hur hittar man en tågstation i en stad där alla skyltar är oläsliga? Vi frågade ett par människor, men ingen pratar engelska och allt började kännas hopplöst. Tillslut hittade jag en kille som pekade oss vidare, vi var inte alls långt ifrån stationen som tur var. Men, hur hittar man ett tåg till Kiev på en station där alla skyltar är oläsbara och fortfarande ingen som pratar engelska? Aleksandra smsade och sade att 'nu är det 20 minuter tills vårt tåg går, kommer ni? Vi står vid den gröna porten.' Tillslut fick vi tag i en kvinna som kunde peka vart vi skulle så det var bara att börja springa

. Vi visste fortfarande inte vart vi var på väg, vi sprang ju bort från alla tågen och in i centrum..Men vi såg en stor byggnad i horisonten som såg lite ut som en typisk tågstation så vi sprang dit. Och där var dom! Med 5 minuter till godo så bytte vi hund mot pengar, och de for iväg.

Kvar stod vi med 3 hundar, i 20 minusgrader, och hade ingen aning vad vi skulle göra nu. Vi hade tur som hittade ett tjusigt hotell väldigt snabbt, som var ok med hundarna. En varm dusch för att höja kroppstemperaturen, och värma våra stackars tår och fingrar som hela dagen varit i riskzonen för frostskador.

 

Peppar verkade ok med det hela, han sade inte ett knyst, förutom när vi släppte ut honom för att kissa, han tyckte det var alldeles för kallt. Han har inte ett gram fett på kroppen,så det kan jag förstå. Nästa morgon begav vi oss tidigt hemåt, vi hittade motorvägen efter mycket om och men och trassliga enkelriktade gator, men det var mer eller mindre snöstorm, så motorvägen känndes inte speciellt säker den heller.

Långt var det också, vi kom fram till gränsen vid 3, bara för att bli stående i en milslång bilkö i 5 timmar, med halv snöstorm ute och ingen värme i bilen. På rutorna i baksätet var det frost på insidan. Hundarna låg under jackor och filtar och fick bara gå ut några sekunder för att kissa och bajsa, så att de inte skulle förfrysa sig.

I den första kontrollen var det en ukrainsk gubbe som fnös att vi minsann inte kunde ta in valpen i landet för han hade inte rätt vaccinationer. Han är vaccinerad, men det saknas en stämpel i passet av någon anledning, så kanske var det därför. Detta var ju nog för att skapa oro både för oss och där hemma i Sverige, vad skulle vi göra om de inte släppte in oss i Slovakien igen med alla hundarna?

Fågna i Ukraina låter inte så roligt. Och på en söndagskväll är det knappast någon man kan ringa och be om hjälp hjälp. Stackars oss, och stackars våra katter som var hemma själva utan mat och vatten- vi skulle ju bara vara borta en dag, inte två. Efter oändlig väntan gick det förvånansvärt fort i kontrollen, en snabb koll i våra pass en snabb koll på hundarna, en titt på motorn (vi skulle ju kunnat gömt vapen där) och en titt in i bilen. Det var allt, så var vi igenom, alla hundar med. Pust och puh! Peppar verkar ta det hela med ro, men han tycker inte om att gå på promenader, kanske är han inte van vid det. Men det ska vi ändra på! Här går man ut minst 4 gånger om dagen på promenad, så det är bara att vänja sig. Det känns väldigt skönt att vara tillbaka i EU igen,där man har rättigheter, och för tillfället har jag fått nog av att resa. Nu ska jag sitta hemma resten av terminen och glädjas åt att jag inte bor i USSR.